Rummet vi kommer in i är mörklagt och den breda dörren till intilliggande rum har byggts igen så att bara en smal öppning återstår. Genom öppningen skymtar nu ett annat rum, eller vad är det egentlig vi ser? Kakel, det skulle kunna vara ett duschrum, ja den kakelklädda gaveln till en dusch. Jag närmar mig den smala öppningen från snedden men utblicken öppnar sig ändå inte, öppningen är för trång, kaklet för nära, bara mentalt känner jag egentligen rummet, men hur ser det ut? I princip skulle duschrummen kunna breda ut sig labyrintiskt där bakom, i det oändliga. Det är obehagligt, eller rättare sagt, i leken, inlevelseleken, är det obehagligt, för på ett ungefär kan jag förstås föreställa mig hur Mia Hellekants konstruktion ser ut för att illusionen skall uppstå. Jag tänker på badhus, på duschen efter träningspasset, sedan tänker jag på Auschwitz. Kopplingen mellan duschrum och Förintelsen är kanske för alltid inskriven i vårt kollektiva medvetande. Genom öppningen vid golvet har salt vällt fram och samlats i en liten driva framför mina fötter.

Installationen heter Genomgång. Men att ta med sig kroppen genom den går inte. Det är en trånghet, en otillräcklig öppning, men den vertikala sträckningen står sedan urminnes tider också för en andlig dimension. Strävan efter himlen, efter gud, den återkommer i såväl kyrktornet som minareten. Det är en omöjlig, om man så vill andlig passage, kroppen tar sig inte igenom men ögat, tanken, eller den gestalt som i den judiske poeten Paul Celans dikt gör sig tunnare och tunnare, en tråd, till slut, "längs vilken stjärnan kan glida ner". Saltet som förenar havet och tåren och som är oumbärligt för brödet är också det en uråldrig bild som återkommer i religiöst bildspråk och i många ritualer, för att nu inte tala om antalet diktrader med saltmotiv.

Var befinner då vi oss, inför detta? Inför en bild, som samtidigt är en scen, men som sådan oåtkomlig. I verket pressas ett emotionellt innehåll mot extrem komprimering, mot en minimalism. Just i detta kan Hellekant leda tankarna till den polska konstnären Miroslaw Balka, också i användningen av saltet som metafor, ändå liknar det ingenting jag sett av honom. En konst som kombinerar en sådan höghet och formstyrka och direkthet med en sådan komplexitet känns ovanlig.