Jag menade inte att snoka. Kastades bara in i ett samtal som jag inte förstod o ställde en fråga.
En liten stund senare var jag del av en historia som jag önskar att jag sluppit bli indragen i. Nu visste jag. Jag lovade att aldrig fråga honom om det var han som erbjöd henne möjligheten. Möjligheten som hon tog emot. Möjligheten som blev hennes räddning.
Kanske är allt bra nu igen. Hemligheter måste kanske få finnas. Mitt löfte gjorde i alla fall att jag slapp välja själv.
Jag fick ärva hennes linnedukar och det gamla ekbordet som vi ätit så många familjemiddagar kring. I somras gav jag bort det till min kusin. Efter att ha erövrat det gamla bordet på nytt, efter att ha präglat det med mitt liv så stod den väldiga möbelpjäsen till slut bara i vägen.
Linnedukarna behöll jag. Hon skulle aldrig fått för sej att lägga på en ostärkt duk på ett middagsbord. Jag kan inte stärka. Jag stryker dem så gott som jag förmår. Jag bryr mej inte om vi spiller på dem.
