"Det jag gör är inte så mycket. Mina verk, menar jag, de är egentligen inte så mycket. Väldigt lite kan man säga. Kanske det räcker med bara lite."

Formerna Mia Hellekant använder sig av består oftast av väldigt få element: enkla och rena former, vita ytor och bräckliga material ofta i kombination med en stor tystnad. "När man använder sig av så få beståndsdelar blir alla, särskilt de minsta valen av väldigt stor betydelse. Jag försöker, prövar och försöker igen... Jag sätter ett antal element i relation till varandra, jag utforskar deras relation till varandra o helhetens relation till rummet." Det är denna relation som fascinerar henne. Elementens förhållande till varandra, sättet de påverkar varandra, ändrar varandra och uppträder tillsammans i förhållande till en viss given situation. På så vis ligger hennes arbetssätt i kompositionen av sina rumsliga arbeten väldigt nära musiken, eller kanske måleriet. Betraktaren känner ofta att hon rör sig i ett gränsland där de elementära och abstraherade rumsliga objekten får en mer eller mindre målerisk identitet som hon med hjälp av ljus och nogsamt komponerade former framarbetar utifrån en specifik plats.

Eftersom de starkt reducerade formerna Hellekant uttrycker sig med och sätter i relation till varandra inte längre kan upplösas i en representativ helhet eller entydigt budskap uppstår ett slags spänningsfält i verkets yttre struktur, i dess förhållande till betraktaren. Verket öppnar sig i all sin obestämdhet eller möjlighet och framkallar ett laddat rum som betraktaren kan röra sig i, ta till sig och bli en del av. Det är hon som på ett sätt blir frigjord från verkets föreställande intryck -dess innehåll- samtidigt som det är hon som behövs för att ge verket mening. Av betraktaren krävs en aktiv, deltagande roll i förhållande till verket. I stället för att vara en passiv åskådare känner hon sig placerad mitt i en komplex mångfald av meningar -eller möjligheter- som hon, efter egen förmåga och personlig erfarenhet, kan sätta ihop. Det är på så sätt Mia Hellekant vill bjuda betraktaren en möjlighet att ordna och tolka verkets inre struktur på eget personligt vis. Men detta utan att tvinga betraktaren i en viss riktning; formerna är fortfarande öppna och möjligheterna obestämda.

Sparsamheten Hellekant tar i bruk skapar således en laddning som riktas utåt: betraktaren blir en skapande faktor, en del av verket och samtidigt en av verkets viktigaste referenspunkter, på ett visst sätt dess egentliga subjekt.

Så är i Mia Hellekants installationer betraktaren ofta en väsentlig och essentiell del av verket. Det är denna som får sätta samman bitarna, knyta samman trådarna och skapa förbindelserna, fylla verket med mening. Med det inte sagt att hon använder sig av ett abstrakt formspråk. Hennes elementära rumsliga objekt, deras sparsmakenhet och allvar leder snarare tankarna mot det religiösa rummet.

"För mig är det en självklarhet att använda mig av koderna inom den kristna traditionen. Det är den traditionen jag vuxit upp i. Den är mitt arv som har varit med o format mig till den jag är, den är en del av mig. Kyrkorummet för mig innebär en trygghet." Detta rum utgör däremot ingen tillflyktsort för Hellekant. I hennes verk ser man ständigt ett ifrågasättande av samma tradition. En granskande och kritisk hållning av hennes komplexa, ofta mycket personliga relation till kristendomen och den kristna tron går som en röd tråd genom hela hennes konstnärskap. I 'Rutan' och 'Kvällsvard' behandlar hon hennes mormors självmord och alla intryck och tankar detta framkallade i henne.

I Stockholm visade hon ett verk under titeln 'Triptyk'. En triptyk utgör ett klassiskt element av inredningen i en kristen kyrka, det är en tavla i tre delar som representerar den heliga treenigheten. Ursprungligen var triptyken emellertid en slags skrivtavla av bivax i vilken man kunde rista in ord. Om triptyken var fullskriven kunde man smälta vaxet så att alla bokstäver försvann och man kunde börja om på nytt, på ett oskrivet blad. Skulpturen Hellekant visade i Stockholm bestod av en triptyk på väggen vars tre delar var fyllda med vax. Under utställningstiden och under inflytande av belysningens hetta skulle vaxet smälta och rinna ut så att det till slut bara var den tomma ramformen kvar.

Hon skriver. "Kyrkan är ett hem jag kan vila i, en sakrosankt." Men samtidigt: "Jag vill äga mitt hem - möjligheten till min egen självvalda tillhörighet." Det finns en konfliktfylldhet i Hellekants förhållningssätt till det religiösa som träder fram i hennes installationer. Det är emellertid ingen konflikt hon försöker lösa genom att välja sida. Hon är inte ute efter att förkasta det ena till fördel för det andra men bekräftar hellre kontrasterna som en följd av en kritik i ordets bokstavliga mening, något som skapar en komplex spänning och extra djup i hennes verk.

Som ovan nämnts är hänvisningarna till det religiösa rummet hela tiden närvarande i stämningen Mia Hellekant försöker framkalla med sina arbeten. Vid ett flertal tillfällen framhäver hon också likheten mellan stämningen i gallerirummet med den i kyrkan och påpekar uttryckligen en syn på konsten som en möjlig motsvarighet till religionen. Detta innebär att konsten, efter hennes mening, måste se det som sitt ansvar och sin uppgift att försöka ta sig förbi det direkt närvarande och påtagliga. På samma sätt som för religionen ligger en av de viktigaste rollerna för konsten i att nå fram till något som ligger bortom den fysiska världen. "Jag vill se konsten som ett själsligt fostrande eller som själslig näring. En språklighet bortanför det klart uttalade."

Anknytningen till språket är viktig här, särskilt i relation till den stora rollen som också religiösiteten tilldelas i Hellekants personliga tankar och konstnärliga skapande. Språket -och framför allt det poetiska språket- utgör en ständig inspirationskälla för henne. Vid många tillfällen använder hon sig av språket som utgångspunkt. Språket själv blir till en konstitutiv och integrerad del av verket som kan sägas att ingå i och komplettera verkets helhet. Hellekant vill att den narrativa strukturen i sina ofta väldigt fragmentariska texter återspeglar stämningen som närvarar i den rumsliga gestaltningen. Som personlig presentation i katalogen med vilken hon avslutade sina studier vid Kunsthøyskolen i Bergen skrev hon bara:

Texten ingick i utställningen 'En dotter' där hon på den ena väggen visade en svart-vit projektion av ljung. På en annan vägg hade hon ljussatt en skör träkonstruktion som var fylld av en skuggbild föreställande ljung. På så sätt var hon i stånd att skapa en tredimensionell teckning. Det finns en sägen som påstår att plockar man ljung och placerar den i sitt hem så dör någon närstående. Ljungen var i detta arbete inomhus men bara för ett ögonblick som en påminnelse om förgängligheten. När ljuset åter tändes fanns endast den bräckliga träkonstruktionen kvar.

Samma bräcklighet och öppenhet som alltid ligger till grund för Mia Hellekants installationer återfinner man även i hennes poetiska texter. Istället för att beskriva eller förklara verket utifrån, kännetecknas de ofta av ett undflyende. De ger intryck av att vara oavslutade. Mellan det lilla som står skrivet finns det fortsatt stora friheter där man själv kan bestämma sin egen riktning, gå sin egen väg. Ramarna är ofasta, det finns inga absoluta gränser, texten är flytande och öppen. Hon anser att det är just denna öppenhet som är det poetiska språkets kraft. Poesins styrka ligger i att skapa en mångfald av möjligheter som pekar utanför texten, utöver och bortanför det som är direkt närvarande. Den har den för henne ovärderliga möjligheten att utrycka det klart outtalade. En egenskap hon oavbrutet eftersträvar i sina egna arbeten.

"Förmågan att utrycka eller uppnå någonting annat som ligger bortanför är en avgörande egenskap för dessa två så grundläggande referenser för mitt konstnärskap: religion o språk. Samma sak gäller för mig angående mina arbeten: konst som inte har eller vill ha möjligheten att peka utöver sig själv är för mig som ett språk utan mening eller som en religion utan gud (eller i alla fall utan föreställning om gud)". En konst som inte gör anspråk på att beskriva annat än sitt eget regelsystem har brutit den symboliska pakten som utgör dess innersta väsen. Enligt Hellekant borde konst (liksom språk och religion) vara symbolisk om den skall vara någonting. I sina arbeten eftersträvar hon en parallellitet mellan språket och religionen som bottnar i ett symboliskt uttryckssätt som uppnår en kontakt med det hon kallar för det klart outtalade. "Jag önskar se mina arbeten som en palimpsest där det för betraktaren, bakom det som är direkt närvarande, öppnar sig någonting som ligger bortanför."